Cristian och Masarra

Utvisning efter fyra år - Fyra år utan besked

I fredags 15/6 hade vi möte på Migrationsverket i Stockholm. Där fick vi reda på att vi ska utvisas tillbaka till Bagdad, Irak. Det enda vi vet om Bagdad är det vi läser i tidningar och ser på TV. De minnena vi har från Bagdad är gamla och dåliga, men enligt Migrationsverket så är det fred där.

Vi heter Cristian och Masarra, 18 och 15 år gamla. Migrationsverket anser att vi kan flytta tillbaka, att vi inte är Sveriges problem längre, att vi kan klara oss själva. Att vi ska fortsätta våra liv där som om ingenting har hänt oss i Sverige eller att ingenting har hänt i Irak. Vi känner oss som svenskar nu efter allt vi har varit med om här i Sverige. Vi vill berätta vår historia och förhoppningsvis få hjälp att stanna kvar.

Här kommer vår historia

Vi var sex och åtta år gamla när vår pappa flydde till Sverige 2002. Då bodde vi i Syrien hela familjen, vi var sex stycken. Vår pappas tanke var nog att hela vår familj skulle fly till Sverige. Pappa var i Sverige ett år men fick inte uppehållstillstånd trots kriget i Irak.

Pappa var journalist på tidning och tyckte att det var bättre att bo i Sverige. 2003 kommer USA in i Irak och kriget bryter ut. 

Efter en ganska lång tid med krig  upplever vår pappa det som att hans yrke är farligt för oss. Vi är mest mest hemma utan när vi är i skolan, det var farligt hela tiden och efter åtta på kvällen fick vi aldrig gå ut.  2006 - 2007 blev det värst. 2007 försökte några döda våra pappa eftersom han var journalist. Istället dödades vår farbror, de var väldigt lika. Vår pappa bodde aldrig med vår oss under den tiden. 

Då bestämde vår mamma att vi skulle fly till Sverige. Eftersom pappa hade sagt att det var bra för barn där. Vår familj hade vänner i Farsta utanför Stockholm. De hade bott i Sverige ganska länge men kommer ursprungligen från Irak. Flykten tog en månad. Vi flydde med bilar och båt. I början flydde vi med människor som pratade arabiska. Men under resans gång byttes folk ut. Vi bodde på gårdar, bilar, eller hotell. Vi kom fram till Bromma, Stockholm 14 juli 2008. Där mötte vi familjen från Irak.

Tillsammans med de åkte vi direkt till Migrationsverket för att söka asyl. 

På den här tiden bodde vi i en lägenhet i Farsta.  Alla hade sommarlov och vi gjorde inte så mycket. Vi tittade på TV, det var tråkigt för vi fattade ingenting, det var varmt det var ljust hela tiden. Vi spelade fotboll på gården och lekte med barnen. Vi lärde oss en del svenska. Efter tre veckor började vi i Kvickensstorpskolan. Vi började i FK, förberedelseklassen, med barn från olika länder. Vi fick snabbt nya vänner. Vi gick i FK i ett år sen började vi i 7:an och 8:an i vanlig klass. 

I februari 2009 kom beskedet från Migrationsverket att vi inte fick stanna. Nu började en jobbig period, vi flyttar från Farsta. Vi får reda på att vi måste flytta till Upplands Väsby. Där byter vi familj att bo med. Samtidigt går vi kvar i Kvickensstorpskolan, och åker dit med pendeltåg och tunnelbana. Det värsta med allt var att vi flyttade totalt elva gånger, vi var över hela norra Stockholm.  

Till slut hamnade vi i Spånga i ett jourhem med hela den arabiska familjen vi bodde med. Då bestämde de sociala myndigheterna att hela den familjen inklusive oss skulle flytta till Norrtälje. Det var oroligt för oss i den här familjen. Vi hamnade i Svanberga, Norrtälje. Här bodde vi i ett år och vi började på en ny skola, Lommarskolan. Vi fortsatte att gå i 7:an och 8:an fast vi var lite äldre, på grund av allt flyttande. 

Ett år senare bestämmer socialen att vi ska bo på egen hand tillsammans i ett familjehem, vi lämnade den arabiska familjen och flyttade till Roslagen. 

Nu vill vi inte flytta mer, vi trivs här. Vi vill stanna här i Sverige eftersom vi är mer som svenskar än som irakier, känns det som.